Onsdag 29 februari är det workshop i mindfulness i Vellinge
En studiecirkel i mindfulness planeras att starta cirka två veckor senare. Mer info kommer inom kort.

Måndag 5 mars kl 18-20 är det föreläsning
\"Att vara förälder till barn med särskilda behov\".
En föreläsning för dig som möter föräldrar till barn med särskilda behov i ditt yrke.

Måndag 19 mars kl 18 -20 är det föreläsningen Se möjligheterna - Att hantera stress som förälder till barn med särskilda behov för dig som är förälder.

Men hur är det då med alla de elever som av olika anledningar får kämpa sig igenom skolan? Som har svårt att hänga med på lektioner om det så är på grund av oro i klassen eller egna koncentrationssvårigheter. Elever med olika inlärningssvårigheter. Ska de ta ansvar för sina egna studier hemma på egen hand? Eller krävs det att det finns föräldrar hemma som kan hjälpa till, som kan ge den pedaqogiska hjälpen som eleven inte kunde tillgodogöra sig i skolan? Men när det inte finns? När föräldrarna inte har förmågan eller tiden? När föräldrarna kanske inte vet hur undervisningen är upbyggd, kanske inte ens kan det svenska språket tillräckligt för att vara ett stöd i läxläsningen. Ska det då fungera som orsak till en icke fungerande läxläsning som i sin tur ska kunna leda till sämre betyg. Hur gör vi då?

Och hur gör vi och inte minst föräldrarna med alla konflikter kring läxor, läxor som barnen vill vänta med medan föräldrarna vill att de blir gjorda först av allt… där lösningen för allt fler därför blir (för de som har råd…) att anlita läxhjälpsföretag. Det finns en anledning till att det går så bra för de privata företag som erbjuder läxhjälp och jag är övertygad om att många av dem gör ett bra jobb. Men då kommer så klart frågan om vad vi gör med de som inte har råd med privat läxhjälp… Och frågan uppstår också om vilket jobb de gör, är det jobbet som skolan ska göra egentligen?

Och så har vi de elever som har det extra svårt att göra läxor hemma. Jag tänker här på barnen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, ADD, autism och Asperger men det finns säkert många fler som har liknande problem. Där det krävs ännu mer tydlighet och förutsägbarhet, där det inte bara blir en konflikt utan kanske till och med en fullständig katastrof om barnet kommer hem med en läxa som han eller hon inte har helt klart för sig hur den ska göras. Eller för barnen som har ett stort behov av att skilja på hem och skola, där de två världarna inte ska flyta ihop utan vara klart åtskilda. Och för att inte tala om alla de barnen som kämpar för att hålla ihop i skolan, som kämpar för att göra sitt bästa trots en allt för ofta inte tillräckligt anpassad miljö eller undervisning, inte tillräckliga kompensationer. De barnen är slutkörda av en lång dag i skolan och behöver fylla på med energi, behöver återhämtning och inte att gå hem med skolväskan full med läxor som ingen riktigt förklarat vinsterna med.

För vad skulle hända om vi skippar läxor? Skulle kunskapsnivån sjunka? Jag tror inte det. Och om den skulle det, är det inte i så fall en tydlig markering för oss som arbetar i skolan att vi måste lägga om undervisningen, att den inte är tillräckligt effektiv, inte tillräckligt bra?

Och om vi nu ska ha läxor för visst är vissa läxor ok som övning av glosor eller namngeografi och dylikt och det kan nu dessutom göras på bättre (och roligare!) sätt med direkt återkoppling genom olika program eller appar. I så fall måste vi ju i alla fall erbjuda lärarledd läxhjälp i skolan! Något annat kan jag inte se som möjligt. Och då finns det argument mot det med att lärarna inte har tid, att lärarna har så många uppgifter att inte mer kan läggas på dem. Om så är fallet så tycker jag vi får tänka ett varv till. För det problemet ligger inte och ska inte ligga på den enskilda eleven. Det problemet hör hemma i organisationen. För jag tänker inte ge arbete till mina elever som jag inte har tid att hjälpa dem med, då låter jag hellre bli.

Eller som Johan Skage, biträdande rektor på Rotundaskolan som är läxfri säger:
– För att dra det till sin spets, så kan man säga att om man ger eleverna läxor, är det som att säga “vi klarar inte av det här uppdraget, alltså måste vi involvera hemmet i att göra en del av vårt uppdrag”. Men vi vill ta det från andra hållet – vi ska klara vårt uppdrag, och så kan föräldrarna vara mamma och pappa, säger han.

Det tycker jag verkar vara en bra skola. (Läs gärna mer om den här. Skola-utan-laxor.html)

Idag involverade jag familjen i det hela. Uppdraget var att skänka en eller flera extra tankar till någon som du saknar. Att skriva ner namnet på en lapp och ha i fickan för att ha med dig honom eller henne under dagen och sedan plantera lappen i jord på kvällen. Min dotter, som var skeptisk till en början, frågade sedan ganska snabbt om man fick skriva flera lappar. Svaret var nej men vi bestämde att vi ska göra detta flera gånger och hon frågar redan vad det blir för uppdrag i morgon:-)

Det är en härlig känsla att medvetet låta tankarna gå extra mycket till den du saknar även om det kan vara smärtsamt också… Jag tänker ofta på min svärfar och saknar honom väldigt. Att ha hans namn på en lapp i min ficka som en påminnelse om alla minnen och allt gott han bidrog med och den glädje han gav oss alla förgyllde denna dag lite extra. Att stanna upp och låta det bli medvetet för dig hur viktiga människor du har och har haft i ditt liv är något vi kan göra ofta och på olika sätt.

Jag gillar tanken med Fredsupdrag, det är lite “Pass it forward” över det, det föder nya tankar och nya ideer på vad vi kan göra för att vi själva och andra ska få det lite bättre tillsammans.

Läs om fredsuppdraget här!fredsuppdraget.wordpress.com

Jag önskar dig, speciella förälder ett mindfult år. Du, speciella förälder, som har ett speciellt barn. Kanske ett barn med funktionsnedsättning. Kanske ett barn med särskilda behov som gör att du mer eller mindre ofta känner en stress i ditt föräldraskap. En stress eller en oro för framtiden. En stress eller en oro för skola, omsorg, kamratrelationer, mobbning och så vidare. En stress över hur du och din familj ska orka, hur ni ska hinna, hur ni ska finnas där för att stötta, för att behålla lugnet när det är extra utmanande, hur ni ska orka strida för ert barns rättigheter, för att skolan ska fungera, för att omgivningen ska förstå att ert barn är precis lika unikt som alla andra barn, precis lika mycket värt, precis lika perfekt. Bara annorlunda. Att orka klara av sömnlösa nätter, att orka de där starka protesterna som ingen vanlig uppfostran råder på men som andra har så svårt att förstå. Att orka finnas där med öppna armar när livet känns svårt för just ditt unika, speciella barn.

Till dig önskar jag ett mindfult år. Där du orkar stanna upp när det känns som svårast. Att du stannar upp och fokuserar på andningen. Att du kommer tillbaka till nuet och inte fastnar i dina tankar om att nu händer detta igen eller att det alltid kommer vara precis så här kaotiskt. Att du stannar upp och ser att även det här går över. Att du ser att det inte är kaotiskt alltid, även detta går över. Orka stanna kvar.

Jag önskar dig ett mindfult år där du stannar upp och ser på ditt barn med uppmärksamhet. Att du då och då bestämmer dig för att se ditt barn som om det var för första gången. Att släppa taget om allt annat och bara vara där. I ditt barns värld. Se vad som händer, se vad som händer i dig. Öva dig på att släppa tankarna på framtiden, på oron, på allt som bör göras. Bara var där och se vad det för med sig.

Jag önskar dig ett mindfult år med närvaro, med fokus på nuet och på att ibland bara släppa taget och vara där du är just nu, du och ditt barn.

Läs gärna artikeln och tyck till.artikel stress hos foraldrar

Funderar mycket på hur vi kan lyssna på de som inte talar.

Är det så att du inte är lika mycket värd om du har en funktionsnedsättning som gör att du inte kan göra din röst hörd? Är det så att du inte är lika mycket värd som människa om du har utvecklingsstörning? Eller om du har autism? Eller både och…

När jag för något år sedan gick en ett års utbildning i Nonviolent Communication tilltalades jag mycket, och gör fortfarande, av förhållningssättet som bygger på ärlighet och empati och övertygelsen om att vi alla är lika mycket värda och att vi alla vill bidra utifrån våra förutsättningar. Jag gillade att träna mig i att lyssna bättre med empati samtidigt som jag inte fick ihop det med tanken på min flicka där hemma. Min flicka utan ord. Hur skulle jag lyssna på henne? Hur skulle jag visa min empati när det så mycket handlade om ord? Jag frågade men fick aldrig några fullständiga svar, bara att den sanna empatin var ordlös… Jag jämförde med vad jag då hade fått veta om autism och förhållningssätt och fick inte ihop det. Gällde inte detta förhållningssätt alla? Kanske gällde det bara neurotypiska människor? Kanske var det inte meningen att vi skulle visa samma empati till alla. Tanke var nedslående. När jag sedan hade förmånen att lyssna på Ross W Greene under två dagar fick jag lite mer ihop det. Jo, min människosyn kunde visst det handla om människor med funktionsnedsättningar också. Men fortfarande handlade det mycket om orden. Vad du säger och hur du svarar på vad den andre personen säger. Med ord.

När det då inte finns några ord? Idag tror jag att jag lite mer har fått ihop min bild av verkligheten. Jag har en tydlig människosyn som gäller alla människor. Med eller utan tal. Jag är smärtsamt medveten om hur människor som inte kan göra sin röst hörd är utelämnad till oss andra. Hur personen är utelämnad till vår välvilja, vår vilja att försöka förstå, att lyssna, att visa respekt.  Jag är smärtsamt medveten om hur lätt det är att tysta människor utan tal. Hur det går att stänga inne någon som skriker, hur det går att trycka ner någon som protesterar på det enda sätt som han eller hon kan.

Jag försöker alltid tänka, vad skulle hon säga om hon kunde? När hon ivrigt pekar mot köket? När hon sparkar mot mig när jag försöker få henne att gå upp? När hon gråter om jag försöker borsta hennes hår? När jag väl lyssnar så är det inte svårt att höra. När jag lyssnar med empati och visar samma respekt som mot vilken annan människa som helst så är det inte svårt att höra orden bakom beteendet. Om det så handlar om hunger, trötthet eller ”Det gör ont i håret när du kammar mig mamma!” Det är inte svårt att höra men det krävs att jag lyssnar.

 Nu senast kan vi läsa om en vårdare som väljer att förnedra en boende med autism på ett gruppboende genom att klä ut honom och sedan håna honom. Respekt? Knappast. Övergrepp? I allra högsta grad. Reaktionerna var till en början väldigt ljumma, inget någonhar dött av men beklagligt bemötande sades det. Är det så svårt att sätta sig in i personens situation? Är det så svårt att se vad det skulle kallas om du skulle förnedras i ditt eget hem? Eller på din arbetsplats? Det känns som att steget är långt till att alla människor får samma självklara rätt till respekt. Att vi lyssnar på alla människor, de med ord och inte minst de utan ord. Inte bara ta hand om, inte bara vara omvårdande utan känna sann respekt, ge äkta empatiskt lyssnande, se människan för guds skull! 

Vilka möten kan vi då inte få vara med om? Tanken svindlar…

Jag tror att det är detta som är lågaffektivt bemötande på riktigt. Även om vi teoretiskt kan lära oss att visa ett lugn när något händer som uppfattas som ett problemskapande beteende så tror jag det även måste ske inom mig. På riktigt. Att jag inte bara är lugn och lågaffektiv i mina tankar och försöker förmedla det genom att backa, gå åt sidan, sätta mig ner eller genom att inte prata för mycket. Utan att det är ett lugn på insidan också, att jag mitt i krisen fortfarande genuint tycker om personen oavsett om det är mitt eget barn eller min elev. Att jag är trygg i mig själv, att jag är i kontakt inte bara med mina tankar utan även med mina känslor och det som händer i min kropp när jag upplever stress.

Mindfulness handlar om att vara medvetet närvarande i nuet. I praktiken skulle det kunna innebära att när mitt barn skriker, när min elev kastar i väg en stol eller biter sig i armen så är jag kvar i nuet, jag tänker inte på alla andra gånger som samma sak har hänt utan ser att detta händer här och nu.

Mindfulness handlar om att inte döma, att inte tänka att mitt barn borde skärpa sig, att eleven borde flyttas eller att situationen är hopplös. Jag dömer inte honom för sitt beteende utan ser att bakom varje beteende finns en giltig orsak. Jag dömer heller inte mig själv för de tankar som eventuellt dyker upp men jag är medveten om att mina tankar är just tankar och inget annat, mina tankar är inte fakta. Att mina tankar inte behöver vara sanningen. Att det i själva verket kanske finns flera sanningar. Både min och den andra personens sanning och att båda är lika giltiga, lika sanna. Är jag medveten om det tror jag också att chansen att orka vara kvar blir större och att lyssna med empati både till eventuella ord och till det ordlösa som uttrycks.

Mindfulness handlar om acceptans. Att jag accepterar situationen och inte minst personen är inte det samma som att jag behöver gilla det som händer. Acceptans handlar om att acceptera att detta händer just nu vad jag än gör, detta är verkligheten som jag befinner mig i oavsett vad jag tycker om det. Utifrån acceptansen kan jag sedan se om jag kan förändra, förbättra eller påverka på något sätt. Om jag accepterar att mitt barn kastar en tallrik i golvet för vad det är så kan jag sedan välja vad jag gör åt det och hur det påverkar situationen. Jag kanske upptäcker att det inte gagnar någon att börja skrika, utifrån acceptans kanske jag väljer att städa upp och sedan fundera på hur jag kan förebygga så att det inte händer igen eller i alla fall mer sällan. Acceptans handlar om att jag accepterar den andra personen fullt ut. Att mitt barn eller min elev är en människa fullt ut oavsett beteende, att det kanske inte är min sak att avgöra vad som är rätt intresse, rätt sätt att leka, rätt sätt att agera. Att det kanske även här finns olika sanningar för olika människor. Det finns en stor skillnad i att låta någon annan vara som den är, att låta henne eller honom leka på sitt sätt och att verkligen acceptera det som ett lika fullgott sätt, att jag då gillar det lika mycket som min egen föreställning om hur en lek borde se ut. Jag är övertygad om att chansen till sann gemenskap, sant samspel ökar om vi har ett öppet sinne för andras sätt att vara.

Mindfulness handlar också om tillit och tålamod. Att när eleven kastar en stol ha tillit till att även det här går över. Att ha tillit till att oavsett hur situationen ser ut så går även det över, inget är för evigt, allt är föränderligt. Att ha tålamod i stunden, kanske kan jag inte förändra det som händer just nu men ändå ha tålamod med situationen, med personen och också med mig själv. Om jag inte tycker jag hanterar situationen på ett bra sätt vara snäll mot mig själv. Ha tålamod med mig själv när jag känner stressen komma, när jag inte klarar att vara lugn, tålamod handlar till lika stor del om hur vi måste ha tålamod med oss själva och därigenom visa oss själva en kärleksfull vänlighet. För hur ska vi annars kunna visa andra en kärleksfull vänlighet?

Mindfulness handlar om att släppa taget. Jag kan inte vinna varje strid och bör inte göra det heller. Jag kan inte förändra varje situation och det är kanske heller inte meningen. Ibland måste jag bara släppa taget. Släpa taget om mina föreställningar om hur det borde vara, om hur en annan människa borde agera, om hur vår värld borde se ut. Ibland kan jag vara hjälpt av att acceptera hur det ser ut och sedan släppa taget, inte grubbla mer, inte kämpa för att förändra utan bara låta det vara. Precis som det är.

För mindfulness handlar också om att inte prestera, inte göra utan att ibland ”bara” vara. Och är det inte det som är sann empati? Att inte göra något hela tiden, att inte ställa saker till rätta utan att orka stanna kvar. Stanna kvar mitt i kaoset, att med hela mitt väsende visa att jag finns kvar, att jag accepterar, att jag inte dömer, att jag har tillit till att det kommer bli bättre, lättare, att jag finns kvar oavsett vad som händer.

Jag är övertygad om att bemötande av problemskapande beteenden inte bara handlar om hur jag bör göra praktiskt när något händer och hur vi ska arbeta förebyggande. Självklart är det oerhört viktigt att se orsaker till ett icke önskvärt beteende. Självklart måste vi anpassa och hjälpa, både förebygga och hantera krissituationer. Men jag tror också att vi måste arbeta med oss själva. Att bemötandet inte bara handlar om våra tankar och vad vi säger eller hur vi agerar. Utan också om våra egna känslor, vår medvetenhet om oss själva, våra känslor och kroppsförnimmelser. Att om vi lyckas vara medvetet närvarande i det som sker även i stunder av stor stress så kanske vi också lättare kan möta och genuint tycka om den andra. Och empatin blir påtaglig och äkta, både till den andre och till oss själva.

inbjudning-till-forelasning<